Kalas nummer 3

Vi har ikväll hunnit fira lillan för tredje gången. A & M kom förbi och grattade pyret, med bland annat en tjusig jeanskjol.

Helt fantastiskt att lillan hunnit bli ett år. Jag minns som igår hur hon kom till världen, kl 09:41 på Sunderbyns sjukhus.

Första kalaset

Igår hade vi det första av två kalas för att fira Amandas ett-års dag. Det kom trevliga gäster med fina paket. Idag är det kalas nr 2, och upplägget förväntas vara detsamma.

Tautologi

Idag har jag bakat två tårtor inför lillans kalas. En till hinner det bli innan helgen är över. Kakor bakade vi förrförra helgen, så de ligger och väntar i frysen.

Sa även upp mig från jobbet i onsdags. Jobbet i Piteå alltså. Insåg att oavsett vad som händer med jobbet i Umeå så är det färdigpendlat för min del. Åtminstone pendling som innebär övernattning. Har inte längre någon lust att på regelbunden basis sova borta från lillan och Malin.

Snart blir det en liten fredagswhisky, en nyligen inhandlad Laphroaig.

Ett steg fram och två tillbaka

Amanda tog sitt första, riktiga, steg i måndags!

Lek och sol

Hela förmiddagen tillbringades med att se barn leka i en snöhög. Och det fick jag betalt för!

Borta bra...

Men hemma bäst. Nu är vi tillbaka på Esplanaden. Bilder från helgens resa kommer senare.

Framme i fjällen

Nu är vi i fräkenvik! Amanda har skött sig hela vägen, 5 timmars bilresa. Vi åt lunch på Hotell Toppen i storuman. Bästa vegetariska lasagne jag ätit på länge. Efter maten kunde man få sig en kopp mörkrost med ypperlig smak. Bara en sån sak, i sverige där mellanrost är standard i de flesta sammanhang.

Fartblind

Nu har vi uppgraderat vårt internet från 0,5 mbit/s till 25mbit/s. Nu börjar det likna nåt! Vi kan till och med surfa samtidigt utan att hela nätet överbelastas.

Helgen vecka 11

På fredag bär det med all sannolikhet av till fjälls! Amanda ska för första gången få uppleva lugnet, tystnaden och mörkret i Fräkenvik. Vi tar med leksaker så hon inte drabbas av lappsjuka.

Grattis på 30-års dagen från mig till mig!

I fredags kom den till sist, min present för lång och trogen tjänst: Rolex Submariner, ref 14060. Att det är nästan 6 månader till jag fyller år besvärar mig inte det minsta.

Det tillhörande stålarmbandet håller som vanligt med Rolex ganska låg kvalitet i förhållande till resten av klockan. Man kan säga att det är den svaga länken i en i övrigt urstark konstruktion, om man vill ordvitsa rejält. Jag har dock köpt till ett läderarmband, ett Hirsch Liberty. På sätt och vis ett helt absurt armband, det tjockaste jag sett, men förvånansvärt mjukt ändå. Hög kvalitet är det då tveklöst.

Fest

Igår var det kalas hos storebror. Det bjöds på god mat, god dryck och trevligt sällskap. Förutsättningarna idag är alltså inte så goda. Det valde Amanda att helt bortse ifrån, och vaknade kl 6. Vi var inte i toppform kan man säga.

Lobotomobilen

Jag har snubblat över en mycket intressant karaktär, när jag slöläst om lobotomi på min lunchrast idag:

Walter Freeman tog sin läkarexamen i början av 30-talet, och började då jobba på Saint Elizabeth’s sjukhus. Han blev väldigt berörd av de intagna patienterna, som helt passiva stirrade framför sig, eller var utagerande och aggressiva. I laboratoriet tillbringade han mycket tid med att undersöka avlidna patienters hjärnor, för att ta reda på vad som gjorde dem sjuka.

1935 utförde den portugisiske läkaren Antonio Egas Moniz en ny operation som han kallade leukotomi. Han gjorde ett kirurgiskt ingrepp i pannloberna på psykiskt sjuka patienter, och rapporterade att de blev lugnare och befriade från ångest. Teorin bakom ingreppet byggde på att hjärnans frontallober styr beteendet, medan känslorna kommer från den del av hjärnan som kallas thalamus. Om man lyckades kapa förbindelsen mellan de två områdena så skulle patienten befrias från de kaotiska eller oroande känslorna som regerade hennes liv, tänkte man. Freeman ville själv testa denna nya teknik, och 1936 skred han till verket. Att han själv inte var kirurg hindrade honom inte, utan han anställde helt enkelt en assistent som höll i skalpellen. Freeman själv satt på en stol bredvid och talade om var assistenten skulle skära.

Mot slutet av 40-talet ville Freeman effektivisera ingreppet. Han beslutade att ta vägen genom ögonhålan, eftersom skallbenet är tunnare där och ligger nära hjärnans pannlober. Eftersom detta var en ny procedur fanns inga specifika instrument att tillgå för detta, så Freeman tog en ishacka från sitt eget kök. När patienten var sövd knackade han in ishackan just ovanför ögat. Ishackan fördes in ca en decimeter och vickades sedan fram och tillbaka för att fullkomligt demolera nervbanorna. Med denna sofistikerade procedur kunde Freeman nu utföra lobotomier utan kirurg. Han behövde ingen operationssal, och det var så enkelt att han kunde visa läkarna på mentalsjukhusen runt om i landet hur de skulle göra på egen hand. Freeman opererade på sitt eget kontor, och ibland opererade han med vänster hand som omväxling. Det påstås att han gjorde 25 lobotomier på en och samma dag. Freeman gav sig ut på en nationell lobotomikampanj. Sin bil gjorde han om till rullande lobotomi-station, som han kallade sin ”Lobotomobile”. Med den åkte han runt och demonstrerade sin finurliga procedur. Ibland, för att understryka hur odramatiskt ingreppet var, kunde han lobotomera båda tinningloberna samtidigt. Det gjordes helt enkelt genom att Freeman höll en ishacka i varje hand och genomträngde båda ögonhålorna samtidigt. Freeman var alltså inte bara begåvad amatörkirurg, utan även en showman som gärna spexade till det hela med vänsterfattning eller till och dubbelfattning när det blev för enkelt.

1967 hade Walter Freeman utfört över 2 900 lobotomier. Freeman fråntogs sedermera sin läkarlicens och drog sig tillbaka. På ålderns höst, efter all kritik mot lobotomier i allmänhet och ishackor i synnerhet, reste Freeman land och rike runt för att besöka gamla patienter. Han ville få bekräftat att han verkligen gjort någon nytta och faktiskt hjälpt folk. Hur det var med den saken förtäljer inte historien, men man ju gissa. Värt att notera är att man bara kan besöka patienter som faktiskt överlevt ingreppet...

En liten utvikning: Flest lobotomier i Sverige utfördes på mentalsjukhusen Sidsjön i Sundsvall och Umedalen i Umeå, bara så ni vet. Huvuddelen var diagnosticerade med schizofreni. De flesta var kvinnor från arbetarklass. Då kan man fundera på om det finns någon koppling mellan schizofreni, kön och klass? Nej. Däremot kanske det finns en koppling till att överläkarna är män...

Stoppa pressarna!

Nyheten har just nått mig att Amanda nu definitivt har två tänder! Den andra har kommit igenom och kan nu ses och kännas.

De små sakerna, del II

Ibland sker små saker som gör det uppenbart att jag nu lever ett annat liv. Annat än innan Amanda. I morse kom hon krypande mot mig när jag precis var på väg till jobbet. "Mysigt!", tänkte jag, en hej då-kram kanske. Men icke. Istället fick jag en liten, välplacerad vällingspya på min sko. En episod av liknande karaktär utspelade sig hos barnmorskan en gång, när Amanda var ny i sällskapet. Vi klädde av henne naken för att väga henne, och "perfekt!" tänkte Amanda, nu kissar jag på pappas fina klocka. Sagt och gjort. Visst, nog har jag kanske fått spya på skorna nån gång innan jag blev förälder också, men då har den i regel varit min egen.

De små sakerna

Idag har det varit "min" dag med lillan. Vanligtvis börjar det med att jag går upp när hon vaknar, byter henne blöja och ger henne välling. Imorse vaknade jag dock och insåg att det bara var jag i sängen. Min morgontrötta sambo hade helt enkelt på eget bevåg bestämt sig för att låta mig sova. Hon hade gått upp och tagit hand om bestyren med lillan. Visst, det innebar inte någon enorm sovmorgon, kanske 10-15 minuter eller så. Men de extra minuterna och den fina gesten gjorde susen, och jag har känt mig piggare än på länge!

Grattis i förskott!

Nu har sista pusselbitarna fallit på plats gällande min 30-årspresent till mig själv. På väg är nu klockan som startade allt. Åtminstone om man ser till designen av i princip alla dykarklockor som finns. Presenterad för massorna 1954, och i de flesta avseenden oförändrad sedan dess. Såväl James Bond som Fidel Castro, Steve McQueen och Jacques Cousteau bar den, och snart även jag. Där stannar likheterna.
Mer om det senare.

Day off

Idag har jag fått en ledig dag - ledig från jobbet och ledig från bebisbestyren. En hel dag som jag kan lägga upp hur jag vill. Nu är det lunchtid, och jag har hunnit avverka 4 mils bilkörning, kaffe i Obbola med tillhörande högläsning för prinsen och allmänt gullande med grodan. Sedan åkte jag till Maxi och inhandlade en lära-gå-vagn, pennor passande en ett-åring samt smågodis. Nu lyssnar jag på lokalradio och bloggar. Snart kanske jag beger mig ut i solen, och bara njuter av att kanske inte göra något vettigt alls, men det är helt okej, för idag gör jag som jag vill! Vid middagstid är det över, men vid det laget är jag säkert så bebissjuk att det inte gör nåt.

Bäst låt just nu.