Lobotomobilen

Jag har snubblat över en mycket intressant karaktär, när jag slöläst om lobotomi på min lunchrast idag:

Walter Freeman tog sin läkarexamen i början av 30-talet, och började då jobba på Saint Elizabeth’s sjukhus. Han blev väldigt berörd av de intagna patienterna, som helt passiva stirrade framför sig, eller var utagerande och aggressiva. I laboratoriet tillbringade han mycket tid med att undersöka avlidna patienters hjärnor, för att ta reda på vad som gjorde dem sjuka.

1935 utförde den portugisiske läkaren Antonio Egas Moniz en ny operation som han kallade leukotomi. Han gjorde ett kirurgiskt ingrepp i pannloberna på psykiskt sjuka patienter, och rapporterade att de blev lugnare och befriade från ångest. Teorin bakom ingreppet byggde på att hjärnans frontallober styr beteendet, medan känslorna kommer från den del av hjärnan som kallas thalamus. Om man lyckades kapa förbindelsen mellan de två områdena så skulle patienten befrias från de kaotiska eller oroande känslorna som regerade hennes liv, tänkte man. Freeman ville själv testa denna nya teknik, och 1936 skred han till verket. Att han själv inte var kirurg hindrade honom inte, utan han anställde helt enkelt en assistent som höll i skalpellen. Freeman själv satt på en stol bredvid och talade om var assistenten skulle skära.

Mot slutet av 40-talet ville Freeman effektivisera ingreppet. Han beslutade att ta vägen genom ögonhålan, eftersom skallbenet är tunnare där och ligger nära hjärnans pannlober. Eftersom detta var en ny procedur fanns inga specifika instrument att tillgå för detta, så Freeman tog en ishacka från sitt eget kök. När patienten var sövd knackade han in ishackan just ovanför ögat. Ishackan fördes in ca en decimeter och vickades sedan fram och tillbaka för att fullkomligt demolera nervbanorna. Med denna sofistikerade procedur kunde Freeman nu utföra lobotomier utan kirurg. Han behövde ingen operationssal, och det var så enkelt att han kunde visa läkarna på mentalsjukhusen runt om i landet hur de skulle göra på egen hand. Freeman opererade på sitt eget kontor, och ibland opererade han med vänster hand som omväxling. Det påstås att han gjorde 25 lobotomier på en och samma dag. Freeman gav sig ut på en nationell lobotomikampanj. Sin bil gjorde han om till rullande lobotomi-station, som han kallade sin ”Lobotomobile”. Med den åkte han runt och demonstrerade sin finurliga procedur. Ibland, för att understryka hur odramatiskt ingreppet var, kunde han lobotomera båda tinningloberna samtidigt. Det gjordes helt enkelt genom att Freeman höll en ishacka i varje hand och genomträngde båda ögonhålorna samtidigt. Freeman var alltså inte bara begåvad amatörkirurg, utan även en showman som gärna spexade till det hela med vänsterfattning eller till och dubbelfattning när det blev för enkelt.

1967 hade Walter Freeman utfört över 2 900 lobotomier. Freeman fråntogs sedermera sin läkarlicens och drog sig tillbaka. På ålderns höst, efter all kritik mot lobotomier i allmänhet och ishackor i synnerhet, reste Freeman land och rike runt för att besöka gamla patienter. Han ville få bekräftat att han verkligen gjort någon nytta och faktiskt hjälpt folk. Hur det var med den saken förtäljer inte historien, men man ju gissa. Värt att notera är att man bara kan besöka patienter som faktiskt överlevt ingreppet...

En liten utvikning: Flest lobotomier i Sverige utfördes på mentalsjukhusen Sidsjön i Sundsvall och Umedalen i Umeå, bara så ni vet. Huvuddelen var diagnosticerade med schizofreni. De flesta var kvinnor från arbetarklass. Då kan man fundera på om det finns någon koppling mellan schizofreni, kön och klass? Nej. Däremot kanske det finns en koppling till att överläkarna är män...